Hemresam

Jag vaknade 6:30 och klev upp och dolade med packningen och tog en dusch. Jag skulle träffa Tom i Harrison i New Jersey kl 12 så jag hade gott om tid på mig. Jag funderade på att äta frukost i närheten av hotellet för att slippa dra på väskan under frukosten men jag beslöt mig för att åka mer till stan och äta på Penn station innan jag tog PATH-tåget till New Jersey. PATH (Port Authority Trans Hudson) är en tunnelbana som går under Hudson river till New Jerseysidan.

Jag tog en bagle med scallion (purjolök) creemcheese som vanligt och en flaska juice på stående fot utanför Madison square garden. Sedan gick jag med min väska till 6:tte avenyn där PATH går. En smidig resa i en underbart luftkonditionerad vagn. Det var jättekvalmigt på morgonen. Jag fick byta vid Journal square och åka en liten bit till.

Området runt stationen Harrison var lugnt och stilla. Det fanns en luftkonditionerad diner där jag kunde sitta och vänta med en kopp kaffe på att klockan skulle bli tolv. Tom kom på slaget tolv och vi åkte en sväng till en portugisisk restaurang så han fick äta. Jag tog bara en cola. Sedan åkte vi upp på ett berg med utsikt över Manhattan och där det fanns ett minnesmonument över 11 september.

Under brandmanshjälmen på podiet till vänster hade getingarna byggt bo. Eagle rock hette parken och det passade bra eftersom stora örnar seglade över platsen.

Utsikt över midtown i diset.

Downtown.

Sista bilden för i år får bli på Tom där han står vid muren. Vi satt där en bra stund och pratade musik innan han skjutsade mig till flygplatsen.

På flygplatsen blev jag av med väskan i incheckningen direk. Den vägde 14 kilo när jag åkte dit och 19,6 när jag åkte hem. Jag åt mac’n’cheese och spanska korvar till lunch innan jag gick igenom security. Flighten hem gick förvånansvärt bra trots att jag inte sov en blund. Jag tittade på en film som hette någonting med Walter Mitty som var OK. 

Efter landningen tog jag Arlanda express in till Centralen och satt där och väntade på att tåget skulle gå. På hemresan satt jag med en nybliven kvinnlig pensionär som levde livet. Vi pratade oavbutet under hela hemresan utom en stund när vi hjälptes åt med ett av hennes korsord. Vi löste det helt förstås till slut. 

När jag slutligen kom till Kristinehamn stod goa lilla Lina där och tog emot mig med öppna armar. Hon skjutsade hem mig och jag fick se hennes 50-årspresent till mig. En liten grupp med trädgårdsmöbler som stod på baksidan. Det har jag/vi verkligen saknat.

Jag duschade sedan och stoppade in en tvått och åkte ner till Felix. Där möttes jag av en bamsekarm. Jag hade köpt några t-tröjor till honom som han var jättefin i (förstås).

Tack ska ni ha för denna gång.

Denna dag bemödade jag mig inte med att registrera några steg med stegräknaren. Jag ska göra lite statistik över mitt gående och se efter hur många dagar orken normalt tryter. Jag flaggar för det inlägget längre fram.

Dag 8. Sista heldagen.

Då så. Då var det över för denna gång. Hade en heldag kvar när jag vaknade i morse. Ikväll skulle jag och Alf träffas för att gå ut och ta någon öl. 

Det var ett fantastiskt väder denna söndag och jag började gå neråt stan för att få frukost. Jag tänkte prova ett nytt ställe och hittade en liten diner där de hade soppa. Jag brukar kolla menyn så att det finns men det är inte så många som har det. Jag fick mig en medioker frukost, inte alls så bra som på GiGis.

Jag gick sedan till Applestor på 66:tte gatan och köpte en Mac Mini server som jag ska ha som server i kapellet. För att inte behöva släpa med den hela dagen, åkte jag hem och lastade ut den ur ryggsäcken. Jag packade väskan lite också inför hemresan.

Sedan åkte jag ner till 72:dra för att gå på en gatumarknad som sträckte sig mellan 72:dra och 66:tte. Jag lyckades hitta en speciell inlagd gurka som jag är så förtjust i och det fick också bli lite snabblunch i form av en lobsterroll.

Promenaden forsatte sedan till Central park där jag satt i mer än en timme och bara tittade på folk.

Sedan gick jag ner till Bryant park och satte mig där. Jag gick söderut i etapper med vilopauser inlagda.

Alf och jag skulle träffas kl 17 vid Union square. Han kom strax före 17 och vi gick runt i East Village en stund och stannade till och tog någon öl här och där, Bland annat på Veseleka där jag varit förut och ätit Bigos. Sedan hamnade vi på ett mycket märkligt ställe. En gammal pub som sett likadan ut sedan 1850. Den hette Mc Sorleys Old Ale house och låg på 7:de gatan och Copper sq.

Ett helt underbart ställe där det fanns två ölsorter, mörkt eller ljust. Jag beställde ljust och han ställde fram två små sejdlar framför mig. Så har man också gjort sedan 1850, serverat två i taget men mängden öl var nog ungefär som i en vanlig öl. Vi gick sedan vidare till Webster hall och gick in. En fantastisk lokal.

Förbandet var ett svenskt gäng som jag tror hette Bombus och det var en katastrof. Hårdrock av den sämsta sorten. De bara möljde på och stod och slängde med håret. Vi var tvungna att fly ner en våning för att undkomma eländet. Medan jag var på toaletten stod Alf kvar i trappan och väntade och när jag kom upp igen sa han att Jimmy Page hade gått förbi.

Kvällens huvudnummer var svenska Graveyard. De var bättre, stundtals t o m bra men det är inte min typ av musik. Jimmy Page stod på VIP-balkongen och tittade ner på bandet och jag stod därnere och tittade upp på honom hellre än att titta på bandet. Det blev en bra kväll ändå och Alf och jag skildes i den ljumma natten. Det fick bli taxi hem för mig. Jag orkade inte krångla med tunnelbana från där jag befann mig.

27 273 steg.

Dag 7. Sista kvällen med Ivar.

Vaknade 07:30 och krånglade lite med bloggandet. Jag hade inget nätverk på rummet så jag fick stå i lobbyn och lägga ut inlägget. Det är jag van att göra sedan föregående år här. Detta är första gången jag normalt har bra uppkoppling på rummet. Det var nog många vakna vid den tiden också och nätet kunde varit fullt.

Jag tog den sedvanliga turen ner till GiGis för frukost. Sedan strosade jag Broadway ner och hamnade på 23:dje gatan innan jag var i behov av att åka tunnelbana.

Hmmm. En fastlåst premobil. Man ser inte dessa parkerade så ofta.

Jag passerade förstås denna osannolika plats igen. Times Square.

Flatiron building tittar fram i soldisen.

Det var väldigt varmt denna dag. Soldis och hög luftfuktighet. Tyvärr hade jag inte tagit med solglasögonen så jag höll på att köpa ett par billiga panikglasögon. Jag åkte hem istället för att hämta mina riktiga och byta till kortbyxor. Kl 15 skulle jag möta Ivar i parken vid City hall så jag åkte hemifrån kl 14.

Jag klev av vid 23:dje igen för att äta lunch innan. Precis när jag klev upp ur tunnelbanan började det regna så jag kröp ner i källaren igen för att åka vidare direkt till City hall men det var något krångel med tunnelbana så jag var tvungen att hoppa av en bit därifrån. Som tur var hade jag paraply med mig men till slut hjälpte inte ens det. Jag var tvungen att söka skydd för ett skyfall. Det gjorde att jag blev försenad i ca 20 minuter men vi träffades ändå till slut.

Detta var alltså sista kvällen med Ivar för denna gång och det kändes lite vemodigt. I synnerhet nu när jag tycks kunna promenera obehindrat igen. Eftersom jag var hungrig bad jag Ivar att ta mig till ett ställe i närheten där jag kunde på Buffalo Hot wings. Det gjorde han och vi tog en varsin öl också och gick sedan vidare norrut uppför Hudson street.

Där har jag aldrig gått förut av någon anledning. 

Vädret var allt annat än pålitligt denna eftermiddag. Mörka skyar drog ständigt in över Manhattan och det växlade mellan soldis och skyfall.

Det kom ett nytt skyfall och vi blev stående i tio minuter under ett tak.

Vi gick in på en närbutik och köpte en varsin öl som vi kunde dricka på vägen, gömd i en brun liten påse. Man får ju inte dricka alkohol offentligt här heller men det är OK om inte flaskan syns. När vi betalade ölen tog kassörskan genast upp två bruna specialgjorda påsar och ställde våra flaskor i och öppnade dem. Det var för mig en ny upplevelse. 

Vi tog sedan tunnelbanan upp till Eats för att avnjuta resans sista ostron och beställde ett och ett halvt dussin var, dagen till ära. En kille i baren var övertygad om att jag var Sammy Hagar i Van Halen. Han blev nog lite besviken när jag presenterade mig som Eddie Persson ifrån Kristinehamn. 

Efter några öl och ett långt avsked, tog jag taxi hem till mig på andra sidan Central park. Det är så besvärligt att åka buss genom parken så det fick vara värt 10 dollar som det kostade.

Jag kommer att sakna Ivar mycket efter denna resa men vi får träffas igen i september när Lina och jag ska dit. Jag är väldigt kluven till den stundande hemresan. Nu när jag kan gå obehindrat igen skulle jag vilja vara kvar här lite till. Samtidigt längtar jag till mina kära därhemma och till kapellet.

24 009 steg.

Dag 6

Vaknade 6 igen men höll mig hemma en god stund innan jag åkte ner till GiGi´s för frukost. De börjar inte servera soppa förrän runt halv tio och den ville jag åt idag.

Jag gick sedan ner till Applestore på 66:tte gatan och köpte ett fodral till min MacBook, en Airport express och en extern cd/dvd-läsare. Jag tog sedan tunnelbanan ner till 34:de för att gå lite i de stora kläd- och sportaffärerna. Det har öppnat en jättestor Croc-store på 34:de också. När jag slögått lite i mina nya skor konstaterade jag att det kändes bra mycket bättre i fötterna än igår. Glädjen kom tillbaka lite faktiskt. Jag har varit lite bedrövad över att vara här och inte kunna gå som jag vill.

Det har duggregnat idag och jag åkte hemåt ganska snart. Hem för att lasta ur ryggsäcken. Jag packade upp varorna och begrundade dem en stund. Så som man gör när man handlat flera saker men vill ha. Sedan gick jag ut och åt här i kvarteret. Mac´n´Cheese på ett ställe som hette Delux.

På väg därifrån fick jag se att Franklin lånat ut sitt ansikte till reklamen.

Måtte han ha fått bra betalt för den bilden. 

Jag förberedde mig för kvällens konsert som skulle innebära en resa till New Jersey. Jag packade lätt i min handväska och tog tunnelbana till 175:te gatan till George Washington Bridge. Det finns en bussterminal där med bussar som går över bron. Jag hoppade på den bussen som skulle ta mig till Englewood på New Jersey-sidan. Kl 18 var jag framme och resan hade tagit ca en timme från hotellet varav 20 minuter med bussen.

Väl framme insåg jag att det var ett litet värbärgat men sovande samhälle jag hamnat i.

Konsertlokalen låg ett stenkast från busshållplatsen och jag gick direkt dit. Jag stod utanför en stund och tittade när de packade upp t-tröjor och prylar som skulle säljas i anslutning till konserten och folk började droppa in.

Turnebussen stod på andra sidan gatan.

Det var ju två band som skulle spela. ”The Outlaws” som jag aldrig hört talas om och ”Dickey Betts & The Great Southern”. Dickey Betts är en av de ursprungliga gitarristerna i Allman Brothers och låtskrivare till flera av deras bästa låtar. Jag har alltid velat se honom och här fick jag plötsligt chansen.

The Outlaws gick på prick kl 20 och spelade fantastiskt bra. Två jätteduktiga gitarrister som spelade i stämmor på riktigt sydstatsrockmanér. Publiken var som galen och skrek så som den amerikanska publiken gör. En riktigt bra spelning som gjorde att jag vill höra mer av The Outlaws. De spelade en timme och sedan riggades scenen om för Dickey.

Efter ca en halvtimme drog bandet igång något trevande.

Jag var glad att få se Dickey. Dessutom hade han med sig sin son, Duane Betts på gitarr och en underbar basist som jag känner igen från en dvd med bandet. Två tummisar hade dom också så som Allman Brothers alltid har haft. Det var ytterligare en gitarrist med som var medioker. Keyboardisten är ett sorgligt kapitel. Han kan varken sjunga eller spela så jag förstår inte vad han gör i bandet överhuvudtaget. Han förstörde mycket av konserten denna kväll. Dickey Betts är inte heller riktigt att lita på. Man sitter hela tiden och är nervös för att han ska spela fel och det hände också titt som tätt. Vissa solon fick han till sagolikt bra i alla fall. Hans son är också duktig på att spela. Basisten är helt underbar.

Publiken då? Amerikanska vita män mellan 50 och 60 år. Inga svarta, inga unga och ett fåtal kvinnor som i så fall gått dit med sin gubbe. Amerikaner skriker hela tiden förutom nar de pratar skrikande med varann under konserten. 25% av besökarna står utanför i foajén och dricker öl i plastmuggar och skryter om vika konserter de varit på eller pratar sport. Jag förstår mig inte på detta folk i vissa avseenden. Jag tror i alla fall att jag var den smalaste killen i hela publiken och det kändes bra. Tyvärr spelades det alldeles för starkt från början till slut. Jag satt i mitten ganska långt fram men fick till slut hålla för öronen. Jag gick sedan och satte mig längst bak och då blev det bättre.Jag fick i alla fall höra; Staterboro blues, Blue Sky, In memory of Elisabeth Reed, Seven turns och One way out.

Jag smet lite tidigare från konserten för att inte missa bussen till New York men hela publiken strömmade ut ca tio minuter efter mig. Troligen missade jag Jessica men då får det vara så. Jag ville inte gärna bli ståendes därute och få problem att komma hem.

När jag kom fram med bussen till Manhattan igen beslutade jag mig för att ta en taxi ner till mig. När jag åkte upp med tunnelbanan tidigare på kvällen kändes det inte riktigt säkert att gå i tunnelbanesystemet ens då. Jag ville inte gå själv i de där skumma gångarna kl halv tolv en fredagkväll. Taxiresan (ca 50 kvarter) kostade 13 dollar. Jag hoppade av några kvarter tidigare och köpte en pizzaslice som jag åt på hela promenaden hem.

14 486 lite lättare steg.