Dag 6

Vaknade 6 igen men höll mig hemma en god stund innan jag åkte ner till GiGi´s för frukost. De börjar inte servera soppa förrän runt halv tio och den ville jag åt idag.

Jag gick sedan ner till Applestore på 66:tte gatan och köpte ett fodral till min MacBook, en Airport express och en extern cd/dvd-läsare. Jag tog sedan tunnelbanan ner till 34:de för att gå lite i de stora kläd- och sportaffärerna. Det har öppnat en jättestor Croc-store på 34:de också. När jag slögått lite i mina nya skor konstaterade jag att det kändes bra mycket bättre i fötterna än igår. Glädjen kom tillbaka lite faktiskt. Jag har varit lite bedrövad över att vara här och inte kunna gå som jag vill.

Det har duggregnat idag och jag åkte hemåt ganska snart. Hem för att lasta ur ryggsäcken. Jag packade upp varorna och begrundade dem en stund. Så som man gör när man handlat flera saker men vill ha. Sedan gick jag ut och åt här i kvarteret. Mac´n´Cheese på ett ställe som hette Delux.

På väg därifrån fick jag se att Franklin lånat ut sitt ansikte till reklamen.

Måtte han ha fått bra betalt för den bilden. 

Jag förberedde mig för kvällens konsert som skulle innebära en resa till New Jersey. Jag packade lätt i min handväska och tog tunnelbana till 175:te gatan till George Washington Bridge. Det finns en bussterminal där med bussar som går över bron. Jag hoppade på den bussen som skulle ta mig till Englewood på New Jersey-sidan. Kl 18 var jag framme och resan hade tagit ca en timme från hotellet varav 20 minuter med bussen.

Väl framme insåg jag att det var ett litet värbärgat men sovande samhälle jag hamnat i.

Konsertlokalen låg ett stenkast från busshållplatsen och jag gick direkt dit. Jag stod utanför en stund och tittade när de packade upp t-tröjor och prylar som skulle säljas i anslutning till konserten och folk började droppa in.

Turnebussen stod på andra sidan gatan.

Det var ju två band som skulle spela. ”The Outlaws” som jag aldrig hört talas om och ”Dickey Betts & The Great Southern”. Dickey Betts är en av de ursprungliga gitarristerna i Allman Brothers och låtskrivare till flera av deras bästa låtar. Jag har alltid velat se honom och här fick jag plötsligt chansen.

The Outlaws gick på prick kl 20 och spelade fantastiskt bra. Två jätteduktiga gitarrister som spelade i stämmor på riktigt sydstatsrockmanér. Publiken var som galen och skrek så som den amerikanska publiken gör. En riktigt bra spelning som gjorde att jag vill höra mer av The Outlaws. De spelade en timme och sedan riggades scenen om för Dickey.

Efter ca en halvtimme drog bandet igång något trevande.

Jag var glad att få se Dickey. Dessutom hade han med sig sin son, Duane Betts på gitarr och en underbar basist som jag känner igen från en dvd med bandet. Två tummisar hade dom också så som Allman Brothers alltid har haft. Det var ytterligare en gitarrist med som var medioker. Keyboardisten är ett sorgligt kapitel. Han kan varken sjunga eller spela så jag förstår inte vad han gör i bandet överhuvudtaget. Han förstörde mycket av konserten denna kväll. Dickey Betts är inte heller riktigt att lita på. Man sitter hela tiden och är nervös för att han ska spela fel och det hände också titt som tätt. Vissa solon fick han till sagolikt bra i alla fall. Hans son är också duktig på att spela. Basisten är helt underbar.

Publiken då? Amerikanska vita män mellan 50 och 60 år. Inga svarta, inga unga och ett fåtal kvinnor som i så fall gått dit med sin gubbe. Amerikaner skriker hela tiden förutom nar de pratar skrikande med varann under konserten. 25% av besökarna står utanför i foajén och dricker öl i plastmuggar och skryter om vika konserter de varit på eller pratar sport. Jag förstår mig inte på detta folk i vissa avseenden. Jag tror i alla fall att jag var den smalaste killen i hela publiken och det kändes bra. Tyvärr spelades det alldeles för starkt från början till slut. Jag satt i mitten ganska långt fram men fick till slut hålla för öronen. Jag gick sedan och satte mig längst bak och då blev det bättre.Jag fick i alla fall höra; Staterboro blues, Blue Sky, In memory of Elisabeth Reed, Seven turns och One way out.

Jag smet lite tidigare från konserten för att inte missa bussen till New York men hela publiken strömmade ut ca tio minuter efter mig. Troligen missade jag Jessica men då får det vara så. Jag ville inte gärna bli ståendes därute och få problem att komma hem.

När jag kom fram med bussen till Manhattan igen beslutade jag mig för att ta en taxi ner till mig. När jag åkte upp med tunnelbanan tidigare på kvällen kändes det inte riktigt säkert att gå i tunnelbanesystemet ens då. Jag ville inte gå själv i de där skumma gångarna kl halv tolv en fredagkväll. Taxiresan (ca 50 kvarter) kostade 13 dollar. Jag hoppade av några kvarter tidigare och köpte en pizzaslice som jag åt på hela promenaden hem.

14 486 lite lättare steg.