Födelsedagen

Vaknade 03:44. Det tycks vara omöjligt att hamna rätt i tid denna gång. Jag kan i alla fall hålla på med mina bestyr runt bloggandet utan att känna mig stressad för att ge mig ut på stan. Under denna vistelse finns också en kollega till mig i denna stad. Han blev lite sugen när han hörde att jag skulle hit så han beställde en resa han också. Idag skulle vi försöka träffas men det är inte så lätt när man inte kan kontakta varann hur som helst. Man är ju numera så van att vara uppkopplad dygnet runt. Jag skrev meddelande till honom på Facebook men jag fick inga svar på morgonen. Då försökte jag sms:a istället men fick inget svar då heller. Ringa är uteslutet eftersom det är så dyrt. Jag föreslog då en tid då vi kunde träffas. Jag skrev att jag kommer att sitta vid fontänen i Washington square park kl 11.

En bekant här, Tom Spear från New Jersey förser mig ibland med lite tips på konserter när jag är här och jag hade fått ett mail där det framgick att Dickey Betts skulle spela på ett ställe i New Jersey på lördagen. Jag blev förstås eld och lågor. Dickey Betts, den forne gitarristen från the Allman brothers. Jag beställde en biljett direkt. När jag genomfört beställningen insåg jag att det skulle bli problem. Jag kan ju inte skriva ut när jag är här men tänkte att det hjälper dom nog mig med nere i receptionen. Icke! De skriver inte ut saker till sina gäster längre var det beskedet jag fick. Det löser sig nog tänkte jag.

Jag åt frukost på trappan till hotellet denna morgon. En bagle och en cappuchino som jag köpte i affären på hörnet. Allt för att bevaka om det trillade in något svar från Alf, min kollega. Inget svar kom så jag började vandra nerför Broadway för att ta tunnelbanan ner till Washington sq park. På vägen såg jag en verksamhet som erbjöd kopiering av papper och liknande. Jag gick in och frågade om jag kunde göra en utskrift där. Javisst, det skulle inte vara några problem så jag satte mig vid en dator, loggade in på mitt konto på Ticketmaster och skrev ut min biljett. Vips så hade jag biljetten i näven. 2 dollar kostade det. Men då såg jag till min fasa att konserten var på fredagen. Just på fredag har jag ju redan två andra konserter inbokade. Jag kommer säkert inte heller få pengar tillbaka för de två konserterna men jag är helt på det klara med att välja att se Dickey Betts. Det visade sig senare att min kompis Tom har givit mig fel datum i sitt mail. Något förbryllat tog jag tunnelbanan ner för att träffa Alf.

Jag gick en stund i Greewich Village för att försöka hitta ett Starbucks där jag kunde ställa mig utanför och försöka nå deras nätverk men det fanns inget. Jag kollade då av mina sms och kom på att Alf kanske inte vet att landsnumret måste vara med när man sms:ar utomlands. Jag skickade honom ett sms och förklarade detta. Då dröjde det inte särskilt länge innan jag fick ett svar. Han var på väg in till stan och skulle försöka vara på plats kl 11. Då kunde jag sätt mig i lugn och ro och vänta vid fontänen.

Jag hade planerat att vi skulle gå på The High line. När han dök upp gick vi och käkade på ett ställe som Lina läst om i Daniel Svanbergs ny guidebok över Manhattan, ”Ett annat Manhattan”. Boken kan verkligen rekommenderas för den som ska dit. Där tipsas om små guldkorn i staden dit turister inte självklart hittar. Stället hette ”A salt & battery” och har fish and chips som specialitet. De har också friterad Mars. Tänk er en friterad Japp.

Här ses huvudrätten. Fish and chips med mycket vinäger och salt. Dipsåsen verkade vara gjord av majonäs och finhackad kapris. Det smakade jättebra.

Och sedan den friterade Marsen.

Efter måltiden gick vi till the High line. I höjd med Chelsea market gjorde vi en avstickare för att gå ett varv där.

Jag ville visa Alf hummerrestaurangen där Lina och jag åt senast. Vi gick upp tillbaka igen på Highlinen och fullföljde färden norrut. När vi nått slutet gick vi tillbaka söderut och jag tänkte ta med honom förbi Chelsea hotel på 23:dje gatan.

När det var avklarat gick vi in på ett Starbucks för att komma åt Internet och vila benen. Väl inne fick jag ett meddelande från Ivar på Facebook. Han har försökt sms:a i flera dagar men inte fått något svar. Jag insåg då att han försökt med mitt gamla nummer. Jag skrev mitt nya nummer till honom i ett sms och han svarade på volley att han var i trakterna kring Chelsea hotel. Han kunde komma till Starbucks inom en kort stund. Alf skulle gå vidare på egen hand så det passade bra att möta Ivar.

Det var fantastiskt att se honom igen när han svängde runt hörnet där jag stod. Han hälsade på Alf också och vi delade på oss. Jag hade behov av att sitta i skuggan en stund och prata med Ivar så vi styrde kosan mot Bryant park. På ett övergångställe på Broadway mötte vi Alf igen som också var på väg till Bryant park så vi slog följe. Vi satte oss en stund och pratade alla tre.

Här är jag och Alf.

Och här är jag och Ivar.

Alf knallade sedan vidare och jag och Ivar skulle gå och bese två adresser i området. Inspelningsstudion ”The Record Plant” på 44:de gatan och ”Studio 54” på 54:de. Av Record plant fanns inte ett spår. Det var numera ett bilgarage där.

Här är i alla fall en bild av ingången till Studio 54. Markisen satt fortfarande kvar över entrén tills bara för något år sedan försäkrade Ivar men nu var den tyvärr borta.

Vi släntrade vidare upp till Central park där vi satte oss för att lägga upp planer för kvällen. Vi beslutade oss för att gå Columbus avenue norrut för att hitta ett ställe där vi kunde få lite mat och några öl. Då hittade jag äntligen stället jag så många gånger gått förbi och tänkt att jag skulle besöka. Ett ställe där de har billiga ostron men när jag tidigare försökt hitta tillbaka dit har jag gått bet. Stället heter Tallulah och ligger i det nordvästra hörnet i korsningen mellan 71:a gatan och Columbus avenue. Vi gick in och tog ett varsitt dussin ostron och några öl. Vi satt och pratade och det var underbart att träffa honom igen. Vi skildes åt runt kl 22 och jag tog tunnelbanan hem. Min 50-årsdag var till ända och hade varit jättebra.

21 032 steg och blåsor under tårna är ett faktum.