Dag 5.

Vaknade kl 6, hör och häpna. Nu är jag med på banan vad gäller dygnsrytm. Men kroppen verkar ha gjort sitt för denna gång. Varenda steg tar emot och det har även börjat göra ont i benen i högerfoten.

Jag började dagen med frukost på Toms Restaurant här på Broadway några kvarter upp från där jag bor. Corned beef hash blev det. Stekt potatis med stekt corned beef och ett stekt ägg. Lite lagom sådär. 

Jag fortsatte sedan Broadway upp till 125:te, d v s huvudgatan i Harlem. Apolloskylten syns en bit bort. Gick den till Lenox avenue där jag svängde söderut igen.

Mitt mål var The Museum of the city of New York. Jag är ju så fashinerad av staden med dess rutnätsystem med gator och ville veta mera om hur det blev som det blev. Utställningen uppfyllde tyvärr inte mina förväntningar. De visade en film om stadens historia som var intressant. I en avdelningen hade de också en klotterutställning som också fångade mitt intresse en stund. Jag sms:ade Ivar och gjorde upp en lunch med honom. Vi skulle träffas på ”Curry in a Hurry”, ett litet ställe i hörnet 28:de gatan och Lexington avenue.

Jag tog en buss nedåt längs Lexington och blev fast flera gånger i trafikstockningar så jag blev 20 minuter försenad. Vi käkade gott men inte lika gott som när jag och Lina var där. Vi gick sedan till ”Best buy” som är en elektronikaffär i hörnet av 23:dje och 6 avenue. Ivar skulle kolla laptop och jag behöver ett fodral till min. Bägge gick bet. Vi gick då vidare till Bryant park på 42:ndra och satte oss en stund. Jag tänkte gå in på Asics-store som ligger där och köpa skor. Det blev ett par nay till mig och ett par till kompisen Ida som jag brukar köpa med åt.

Efter shoppingen gick jag in i väggen och orkade inte gå mera. Jag tog tunnelbana hem och bara fläkte ut mig på sängen under takfläkten. Det verkar som om jag skulle behöva en del återhämtning. Jag hade funderingar på att åka ner till stan igen och träffa Alf men det gick bara inte. Det blev en hemmakväll igen.

19 136 steg trots allt. Det hade varit bättre om det varit 1 900.

Redogörelse för dag 4

Vaknade kl 5. Det blir något bättre med dygnsrytmen från dag till dag. Denna dag hade jag inget planerat förutom att jag skulle möta Tom Spear, en kompis från New Jersey, kl 16 på den restaurangen där Ivar och jag var igår. Jag inledde dagen med frukost på GiGis och tog sedan tunnelbanan ner till Rector street för att, min vana trogen, gå till Century 21 och köpa kalsonger och strumpor.

Jag har stora problem med blåsor under tårna på min högerfot och det är relativt smärtsamt att gå så denna dag tänkte jag vara försiktig. Det är inte konstigt att fötterna får stryk när de ska bära upp 100 kg hasande dökött på varm asfalt och betong. Jag gjorde mina inköp och gick för att sätta mig en stund i City Hall park. Där trivs jag jättebra vid fontänen. Många av mina tidigaste New York-minnen är därifrån. Där satt jag och lyssnade på musik i mina hörlurar efter alla cd-inköpen jag brukade göra i affären som låg precis intill, J&R. Affären har slagit igen nu så nu blir det inga mer musiklyssningar där. Jag kunde sitta i timmar och packa upp mina skivor, lyssna och läsa på fodralen.

Nu när jag ändå var igång med shoppandet kunde jag lika gärna köpa jeans också så jag gick Broadway norrut från City Hall. Shoppingen börjar några kvarter norrut. Jag gick in och ut i butiker och tittade främst efter Asics-skor till min kompis Ida. Jeans finns överallt och jag tänkte köpa på samma ställe som jag brukar. Det gick trögt att hitta rätt skor men två par jeans köpte jag i samma OMG-affär som vanligt. OMG är en kedja av affärer som finns överallt. När jag kom till 8:de gatan fick det vara nog. Jag tog tunnelbanan till 23:dje för jag var hungrig och ville käka lunch. Jag var så sugen på indisk mat så jag tänkte gå till ett ställe som Lina och jag var på som serverar fantastisk mat. Jag hade för mig att det låg i korsningen 23:dje och 5:te avenyn men det gjorde det ju givetvis inte. Jag orkade heller inte gå runt och leta med mina sargade fötter. Det visade sig senare när jag kom hem och fick kontakt med Lina, att den ligger på 28:de och Lexington av.

Jag åkte helt enkelt hemåt igen för att äta i mitt eget grannskap. Larry hade tipsat om en restaurang som heter W 107:street som ligger i min korsning men det var stängt. Precis intill låg ett tacoställe så jag gick in där. Stället hette Taqueria y Fonda la Mexicana  (vilket namn). Jag kollade upp namnet nu i efterhand. Jag hade aldrig kommit ihåg det.

Jag beställde en burgare med pulled-pork, guacamole, majonäs och smält ost som var helt sagolik. Proppmätt och trött gick jag sedan till hotellet för att sträcka ut mig en stund och få lite svalka av takfläkten. Jag har flyttat till ett annat rum förresten. Ett med eget badrum och det är så mycket bekvämare än att behöva gå ut i korridoren varje gång. Jag trivs riktigt bra här.

Det kom ett mail från Tom att han inte hade möjlighet att träffas ikväll så jag tänkte planera något med Alf istället.

Efter en stunds vila och uppackning av inköpta kläder gick jag ut igen. Jag tänkte leverera en flaska Absolut vodka till optikern som hjälpte mig så förnämligt i julas. Jag köpte en glasögonbåge där i april förra året och plötsligt i julas gick den sönder. Efter lite mailkontakt med henne fick jag skicka över bågen med brev så kulle jag få en ny gratis. Efter ca en månad kom det en ny och jag kunde återanvända glasen från den gamla istället för att göra nya glas. Hon blev jätteglad och vi pratade en bra stund innan jag gick vidare.

Här hade dom utförsäljning av hamstrar. Lite ovanligt kanske.

Jag tog tunnelbanan ner till East Village och tog en promenad där och då framför allt St. Marks place. En trevlig gata med en aura kvar från 60- och 70-talet.

Detta skivomslag kanske någon känner igen. Physical grafitti med Led Zeppelin.

Jag var ju tvungen att ta en bild av Fillmore east igen också.

Blandad bebyggelse.

Sedan gick jag över Broadway till Greenwich village. 

Mc Dougal street. Klassisk musikgata i Grrenwich village.

Till slut höll inte fötterna längre och jag satte mig i Washinton square park igen.

Då jag kände att fötterna inte skulle orka många meter till, sms:ade jag Alf att krogrunda var omöjligt denna kväll. Med släpande steg tog jag mig till tunnelbanan och åkte hem för kvällen.

Hemma!

22 857 tunga, hasande steg.

Födelsedagen

Vaknade 03:44. Det tycks vara omöjligt att hamna rätt i tid denna gång. Jag kan i alla fall hålla på med mina bestyr runt bloggandet utan att känna mig stressad för att ge mig ut på stan. Under denna vistelse finns också en kollega till mig i denna stad. Han blev lite sugen när han hörde att jag skulle hit så han beställde en resa han också. Idag skulle vi försöka träffas men det är inte så lätt när man inte kan kontakta varann hur som helst. Man är ju numera så van att vara uppkopplad dygnet runt. Jag skrev meddelande till honom på Facebook men jag fick inga svar på morgonen. Då försökte jag sms:a istället men fick inget svar då heller. Ringa är uteslutet eftersom det är så dyrt. Jag föreslog då en tid då vi kunde träffas. Jag skrev att jag kommer att sitta vid fontänen i Washington square park kl 11.

En bekant här, Tom Spear från New Jersey förser mig ibland med lite tips på konserter när jag är här och jag hade fått ett mail där det framgick att Dickey Betts skulle spela på ett ställe i New Jersey på lördagen. Jag blev förstås eld och lågor. Dickey Betts, den forne gitarristen från the Allman brothers. Jag beställde en biljett direkt. När jag genomfört beställningen insåg jag att det skulle bli problem. Jag kan ju inte skriva ut när jag är här men tänkte att det hjälper dom nog mig med nere i receptionen. Icke! De skriver inte ut saker till sina gäster längre var det beskedet jag fick. Det löser sig nog tänkte jag.

Jag åt frukost på trappan till hotellet denna morgon. En bagle och en cappuchino som jag köpte i affären på hörnet. Allt för att bevaka om det trillade in något svar från Alf, min kollega. Inget svar kom så jag började vandra nerför Broadway för att ta tunnelbanan ner till Washington sq park. På vägen såg jag en verksamhet som erbjöd kopiering av papper och liknande. Jag gick in och frågade om jag kunde göra en utskrift där. Javisst, det skulle inte vara några problem så jag satte mig vid en dator, loggade in på mitt konto på Ticketmaster och skrev ut min biljett. Vips så hade jag biljetten i näven. 2 dollar kostade det. Men då såg jag till min fasa att konserten var på fredagen. Just på fredag har jag ju redan två andra konserter inbokade. Jag kommer säkert inte heller få pengar tillbaka för de två konserterna men jag är helt på det klara med att välja att se Dickey Betts. Det visade sig senare att min kompis Tom har givit mig fel datum i sitt mail. Något förbryllat tog jag tunnelbanan ner för att träffa Alf.

Jag gick en stund i Greewich Village för att försöka hitta ett Starbucks där jag kunde ställa mig utanför och försöka nå deras nätverk men det fanns inget. Jag kollade då av mina sms och kom på att Alf kanske inte vet att landsnumret måste vara med när man sms:ar utomlands. Jag skickade honom ett sms och förklarade detta. Då dröjde det inte särskilt länge innan jag fick ett svar. Han var på väg in till stan och skulle försöka vara på plats kl 11. Då kunde jag sätt mig i lugn och ro och vänta vid fontänen.

Jag hade planerat att vi skulle gå på The High line. När han dök upp gick vi och käkade på ett ställe som Lina läst om i Daniel Svanbergs ny guidebok över Manhattan, ”Ett annat Manhattan”. Boken kan verkligen rekommenderas för den som ska dit. Där tipsas om små guldkorn i staden dit turister inte självklart hittar. Stället hette ”A salt & battery” och har fish and chips som specialitet. De har också friterad Mars. Tänk er en friterad Japp.

Här ses huvudrätten. Fish and chips med mycket vinäger och salt. Dipsåsen verkade vara gjord av majonäs och finhackad kapris. Det smakade jättebra.

Och sedan den friterade Marsen.

Efter måltiden gick vi till the High line. I höjd med Chelsea market gjorde vi en avstickare för att gå ett varv där.

Jag ville visa Alf hummerrestaurangen där Lina och jag åt senast. Vi gick upp tillbaka igen på Highlinen och fullföljde färden norrut. När vi nått slutet gick vi tillbaka söderut och jag tänkte ta med honom förbi Chelsea hotel på 23:dje gatan.

När det var avklarat gick vi in på ett Starbucks för att komma åt Internet och vila benen. Väl inne fick jag ett meddelande från Ivar på Facebook. Han har försökt sms:a i flera dagar men inte fått något svar. Jag insåg då att han försökt med mitt gamla nummer. Jag skrev mitt nya nummer till honom i ett sms och han svarade på volley att han var i trakterna kring Chelsea hotel. Han kunde komma till Starbucks inom en kort stund. Alf skulle gå vidare på egen hand så det passade bra att möta Ivar.

Det var fantastiskt att se honom igen när han svängde runt hörnet där jag stod. Han hälsade på Alf också och vi delade på oss. Jag hade behov av att sitta i skuggan en stund och prata med Ivar så vi styrde kosan mot Bryant park. På ett övergångställe på Broadway mötte vi Alf igen som också var på väg till Bryant park så vi slog följe. Vi satte oss en stund och pratade alla tre.

Här är jag och Alf.

Och här är jag och Ivar.

Alf knallade sedan vidare och jag och Ivar skulle gå och bese två adresser i området. Inspelningsstudion ”The Record Plant” på 44:de gatan och ”Studio 54” på 54:de. Av Record plant fanns inte ett spår. Det var numera ett bilgarage där.

Här är i alla fall en bild av ingången till Studio 54. Markisen satt fortfarande kvar över entrén tills bara för något år sedan försäkrade Ivar men nu var den tyvärr borta.

Vi släntrade vidare upp till Central park där vi satte oss för att lägga upp planer för kvällen. Vi beslutade oss för att gå Columbus avenue norrut för att hitta ett ställe där vi kunde få lite mat och några öl. Då hittade jag äntligen stället jag så många gånger gått förbi och tänkt att jag skulle besöka. Ett ställe där de har billiga ostron men när jag tidigare försökt hitta tillbaka dit har jag gått bet. Stället heter Tallulah och ligger i det nordvästra hörnet i korsningen mellan 71:a gatan och Columbus avenue. Vi gick in och tog ett varsitt dussin ostron och några öl. Vi satt och pratade och det var underbart att träffa honom igen. Vi skildes åt runt kl 22 och jag tog tunnelbanan hem. Min 50-årsdag var till ända och hade varit jättebra.

21 032 steg och blåsor under tårna är ett faktum.

Dag 2

Vaknade runt 5, pigg som en lärka. Bloggade och duschade för att sedan knalla ut till frukost. Jag tänkte prova ett annat sälle för frukost i morse men det var stängt. Jag gick då tillbaka till hotellet och började ordna med ett nytt rum. Eftersom jag är en så trogen gäst på hotellet ville de erbjuda mig ett rum med eget badrum. Om tjejen i receptionen inte förslagit det själv så hade jag planerat att försöka tjata mig till ett. Jag fick order att packa min väska så skulle den stå i ett annat rum när jag kom tillbaka ikväll.

När jag gjort det tog jag tunnelbanan ner till GiGis för frukost. Sedan gick jag från 72:a ner till 14:de med många vilopauser. Jag åt också en shrimp Po´Boy. Det är en baguetteliknande historia med lite sallad och friterade räkor. Det smakade inte så mycket men var väl OK. Jag köper nog inte en sådan igen.

Här följer några bilder från den promenaden.

Idag hade jag stämt träff med Daniel på Eats för att umgås och äta ostron men jag är ju ute så illa tidigt så det är svårt att få dagen att gå. Jag sitter mycket och tittar på folk och tänker så det är ju en fantastisk semester på det viset. Redan vid tvåtiden tog jag tunnelbanan upp till området där Eats ligger. Jag tänkte ta en tur på Bloomingdales idag istället när det inte blev något igår. Bloomingdales var inte alls som jag trott. Jag trodde det var lite Coopaktigt och billigt. Det visade sig bara vara jättedyra märkeskläder och därmed helt ointressant för mig. 

Jag gick därifrån och österut mot East river och insåg snart att jag kommer då till brofästet på Queensboro bridge.

Där går också en linbana över till Roosevelt island. Linbanan åker man på på sitt metrokort så jag åkte över.

Det visade sig vara ett lyckat drag. Jag kom över till en stillsam plats där det inte alls var lika brusigt som på Manhattan. Det går en gångbana runt hela ön i stort sett och från den har man fin utsikt in över Brooklyn och Manhattan. Här kommer några bilder från promenaden.

Jag kan rekommendera ett besök där när Manhattan blir för stökigt. Jag åkte tillbaka med linbanan igen och började gå mot Eats. Jag var framme redan kl 16 och tog en öl i väntan på Daniel. När han kom beställde vi ett varsitt dussin ostron och pratade och drack några öl. Klockan en minut över 18 insåg jag att jag fyller år. Klockan slog då över till den 6 maj hemma i Sverige. Daniel och jag skålade och pratade ålderskrämpor.

På väg får Eats fick Franklin syn på en lampa han gillade. Han ville bli fotograferad ihop med den.

Dag två har också varit väldigt lång så jag blev så trött efter en stund vid bardisken. Jag tog en taxi hem denna kväll.

14 164 steg.

Första heldagen

Det är något konstigt med amerikaner och deras tänk. Jag generaliserar säkert å det grövsta men det är slående skillnader i hur åtminstone de som inreder och driver hotell tänker mot sina kollegor i Sverige. Nu bor ju jag alltid på lite enklare hotell men jag ser ett mönster. Gränsen för vad hotellägaren accepterar som en okej lösning är mycket lägre här än vad jag någonsin tidigare sett. Det viktiga tycks alltid vara att det ser bra ut. Funktionen verkar mer eller mindre ovidkommande. T ex detta. Här står sängarna i mitt rum. Det är ju inget konstigt med det. Igår kväll tänkte jag läsa lite men sänglampan var inte inkopplad. Det finns överhuvudtaget inget eluttag på hela den väggen och den har nog aldrig varit inkopplad. Men det finns ju en läslampa…

I mitt fönster har jag en persienn. Den saknar numera alla funktioner som man förväntar sig att en sådan ska ha förutom att den stänger ute solen. Det går inte att rulla upp den och det går heller inte att justera vinkeln på lamellerna. Det är således omöjligt att få in dagsljus om man inte monterar ner den.

Nåväl. Idag vaknade jag 03:22 pigg som en liten sprallig mört. Jag låg kvar i sängen och lyssnade på en skiva i hörlurar i komplett mörker men kunde inte somna om. Klockan 7 gick jag ut och promenerade ner till mitt ordinarie frukosthak, GiGi café på Broadway mellan 72:a och 71:a gatan. Min bagle smakade precis som den skulle.

En liten oas i röran på Broadway.

Jag gick sedan genom Central Park och gick vilse som vanligt.

Bild från Central Park. The Dakota building i bakgrunden.

Det finns en kyrka på östra sidan som jag tänkte besöka och känna vibbarna ifrån. St Peters lutheran church som ligger på Lexington avenue och 54:de gatan.

Som de flesta säkert känner till så är jag väl inte den mest religiösa personen i stan men det finns andra vibbar i den kyrkan. Jazzmusikern King Curtis blev nerstucken med kniv i ett bråk här på Manhattan i slutet av 60-talet och begravningscermonin hölls i denna kyrka. Aretha Franklin och Stevie Wonder sjöng på begravningen och Duane Allman var där. Duane Allman berättar om detta i låten ”You don’t love me”.

När jag varit vid kyrkan var klockan strax efter 9 och inga affärer var öppna. Jag satte mig på Starbucks för att ta en cappucino och komma åt Internet en stund. Mina planer var att gå till Bloomindales när de öppnade för att se den affären och köpa lite strumpor. Strax före 10 vandrade jag norrut mot 59:de gatan där Bloomingdales ligger. Väl framme insåg jag att de öppnar 11 på söndagar. Eftersom jag befann mig i kvarteren runt där min vän Daniel Svanberg bor så tänkte jag att vi kunde ta en fika. Jag ställde mig utanför ett Starbucks och kom åt deras nätverk och skickade ett meddelande. Jag fortsatte att gå norrut och tänkt stanna vid nästa Starbucks för att logga in igen och läsa hans svar. Otroligt nog hittade jag ingen mer Starbucks innan orken i benen tröt så jag var tvungen att sätta mig. Jag gick ner i tunnelbanan och åkte ner till 33:e gatan. Mitt andra mål för dagen var att gå på en gratis utomhuskonsert i Hoboken i New Jersey.

Jag kom till Hoboken strax efter 11 och musiken skulle börja 12.

Men det fanns en massa stånd med mat och diverse saker att titta på under tiden. Jag gick av och an och köpte en påse friterade Oreo’s som jag smockade i mig.

Sedan åt jag Crab cake. Det var som en hamburgare gjord på krabbfärs med majonäs och citron i ett hamburgerbröd. Jag gick också ner till Hudson river och tog några bilder av Manhattan.

Jag gick hela eftermiddagen fram och tillbaka bland stånden och satte mig för att lyssna på musiken ibland. Det var inga band som jag känner till som spelade men en del var bra och annat inte.

Dragplåstret bland banden var Southside Johnny and the Asbury dukes.

De har jag i alla fall hört talas om och de gick på scenen kl 16:30. Det var i alla fall en intressant dag och jag har suttit mycket och tittat på folk. Hoboken var ett trevligt ställe också.

När jag var nöjd på musiklyssnandet åkte jag tillbaka till Manhattan för att träffa Irene och damerna på Acqua. Acqua är en liten restaurang som ligger i hörnet av 95:te gatan och Amsterdam avenue. Efter en stund kom Irene och det blev många kramar och skratt. Även Patty, Larry, Jennie och Connie dök upp och vi satt och pratade i ett par timmar. 

Connie och Franklin.

När det var dags att gå hem stannade jag till på vägen och tog en pizzaslice till kvällsmat. En lång dag var till ända och jag gick till sängs runt kl 22.

23 558 steg på stegräknaren.